playboysara

När jag tittar på min älskade Liam, när han springer runt och pratar inser jag väldigt snabbt att han är inte så liten längre, min bebis som vägde endast 2570 g. och var 46 cm lång är stora killen nu som har en egen vilja och personlighet. och jag kan säga att sån kärlek som jag känner för för Liam går inte förklara, mitt hjärta exploderar av kärlek till han, han är verkligen det bästa som någonsin hänt mig, och jag kommer ALLTID finnas vid hans sida, vad som än händer. Går genom eld och vatten för min älskling!

 

 

 

 

Var till barnmorskan i måndags och kolla blodtryck och lite inskrivnings samtal, remiss skickad till spec mödravården i karlstad, ska bli intressant och se vad dom har tänk sen.

Jag är så rädd för havandeskapsförgiftningen, det gnager i huvudet på mig. Oron sitter i helatiden, blir tokig.

Kan liksom inte riktigt njuta av graviditeten, samtidigt som jag är över lycklig att vi ska få en liten till tillsammans!

För jag älskar verkligen Per,  han är min andra hälft. skulle inte kunna tänka mig ett liv utan han<3 Av han har jag fått det finaste man kan få, våran ögonsten!<3

 

Kommer ihåg varenda detalj som hände sommaren 2011 när jag låg inlagd.

Det enda jag kan tänka på är hur jävla underbar sambo jag har, som verkligen fanns vid min sida HELATIDEN.

Han fick inte sova kvar med mig, men seriöst så åkte han VARJE dag till mig och fanns vid min sida HELATIDEN, inte många som skulle göra det. När Liam sen var född så fick vi sondmata han, men eftersom mitt blodtryck inte sänktes och jag mådde allmänt blä, så självklart sov Per kvar hos mig och våran nyfödda älskling och sprang fram och tillbaka med Liam varannan timme helatiden till neonatalavdelningen för och mata han.

Det jag vill säga med detta inlägg är såklart.